Föralltid älskad, aldrig glömd.
Världen förändras varje dag men ibland blir den aldrig densamma igen. Min finaste kille lämnade mig idag. Det är fruktansvärt, jag kan inte förstå, det går bara inte. Min bästavän som jag känt i 14 år har vandrat vidare till en annan värld.
Nu ska jag berätta min historia om Picasso så ni ska få en blick över hur underbar denna häst var.
Allt började med att jag fick följa min vän Hanna till ridskolan när jag var ungefär 4-5 år och se när hon red, jag var nämligen för ung för att börja. Så jag satt där varje lektion och kollade och längtade tills jag blev tillräckligt gammal och det blev jag en vacker dag. Jag fick börja ta hand om ridskolans tjurigaste ponny, Picasso. Det man fick lära sig först var att borsta och det var rätt bra att jag fick börja på Picasso då jag var så liten men han var ändå väldigt stor för mig. Tiden gick och jag fick äntligen börja rida och jag fick såklart börja med Picasso. Ponnyn som gick långsamast av alla. Men jag fastnade ändå för honom, han blev genast min favorit och många andras. Jag fick fara på ridläger varje sommar och varje läger fick jag ha Picasso. Jag blev bara mer och mer fäst vid honom och jag tjatade på mina föräldrar att om Picasso nån gång blir till salu så vill jag ha honom. Och så blev det. En dag ringde telefonen och de berättade att de tänkt sälja Picasso eftersom han varit så pass länge på ridskolan. Mina föräldrar var dock osäkra eftersom jag skulle växa ur honom om nåt år men jag fick min vilja igenom och jag fick min lilla prins. Vi hämtade honom en varm sommardag och jag var världens lyckligaste tjej. Vi hyrde en boxplats hos Antes familj. Hela den dagen for jag runt och berättade att jag fått en häst, jag var så otroligt stolt och visa upp honom gjorde jag ofta. Jag minns också att den dagen så fick jag höra att några kompisar varit och kollat på honom utan att säga till mig, då blev jag jättesur och for direkt dit. Dom var som tur inte kvar då men jag berättade ändå till Picasso att han bara var min och jag älskade honom mest. Jag var väldigt svartsjuk, var rädd att han skulle börja tycka om någon annan mer än mig. Haha sånt som man kan skratta åt efteråt.
Picasso blev en helt annan häst då han kom till mig, han gick från en lat och långsam ponny till en vildhäst. Han testade mig hur mycket som helst,vet inte hur många gånger jag åkte av honom, vet heller inte hur många tårar som rann men det var väldigt många. Vi var lika envisa båda två. Tillsammans lyckades vi bli riktigt bra, vi kom bra placerade i tävlingar som stora hästar var med i. En gång tog jag med honom till ridskolan på en hopplektion, personerna som såg oss hoppa sa: Är det där Picasso? han är en helt ny häst, han vill något, han tycker det är kul, ni har verkligen lyckats".
Jag blev förstor för Picasso efter några år och fick en foderhäst som hette Zita. Zita och Picasso kom väldigt nära varandra. Båda var mina absolut bästa vänner. Vi hade kul tillsammans, när jag for ut och red med Zita så fick Picasso ofta följa med, för annars så skulle han väcka hela byn, de två kunde inte vara utan varandra. Men så en dag helt plöstligt togs Zita ifrån oss vilket förändrade både mitt och Picassos liv. Vi båda tappade en bästavän. Jag låg i timmar i hagen och grät samtidigt som Picasso sprang och letade henne. Men vi tog oss igenom det tillsammans även om det var fruktansvärt och det enda vi önskade var att hon skulle komma tillbaka, vilket hon inte gjorde. Men så en dag så köpte jag Egil. Vi hade dem från skilda, alltså i var sin hage. men det hann bara gå några dagar innan de var i samma. De blev genast bästavänner även om Picasso tyckte Egil var lite jobbig ibland. De lyckades hitta på många bus tillsammans.
Åren gick och Picasso blev äldre. Han fick en sjukdom som gjorde att han inte kunde få till sig näring. Från att ha varit en häst som man var rädd skulle äta ihjäl sig till en häst som hur mycket mat vi än gav honom så blev han inte nå tjockare. Många utredningar och veterinär besök har det blivit för att kunna ge honom den bästa möjliga vård. De sa åt oss att det inte kan göra nå mer utan de är upp till Picasso hur länge han kommer orka. Och han fick en hel vinter och sommar till. Han vägrade ge upp. Tills idag då han inte orkade resa sig upp längre, hans sista dag var kommen.
Några roliga saker som Picasso gjort:
Han var en väldigt smart häst så han kom på "om jag inte går in i transsporten så behöver jag ju inte heller lämna sikfors" så vet ni vad han gjorde? Han satt sig ner när vi försökte lasta han, haha vilken annan häst kommer på det? En annan smart grej han gjorde var att han kom på att när jag har täcke så tar inte strömmen så han kröp under stängslet och gick till höt och åt. Varje dag när jag kom hem från skolan så stod han där och varje gång fick jag ett leende på mina läppar för jag visste att det är bara Picasso som kommer på nåt sånt här. Vi försökte med allt för att få honom att stanna i hagen men vi lyckades inte så vi gav upp och vet ni vad han började göra då? jo han började gå upp på våran bro och stå och kolla in genom fönstret för att se vad vi gjorde. En gång fick han till och med komma in.
Picasso var som en hund, tex jag hade han lös på gräsmattan och lös när jag var ute och gick med honom.
Picasso kunde också buga så, så fort man hade en morot eller något så började han göra sina konster.
En till grej Picasso kom på var att granarnas gräs också var gott så en dag ringde en person till oss och berättade att våran lilla bruna häst står och äter i grannens blomrabatt.. haha jag har aldrig skämts så mycket.
Han var verkligen min bästavän. Han var en helt underbar häst. Ett hjärta av guld var de många som sa.
Han var aldrig elak, aldrig någonsin. Alla tyckte om Picasso, alla vågade vara med honom även de som var hästrädda. Picasso var en sån stor trygghet för många och speciellt för mig. Jag visste att han fanns där för mig och ofta när jag var ledsen så gick jag till honom och satt där. Han kunde inte svara mig men jag visste ändå att han förstod.
Jag saknar honom otroligt mycket. Jag tror inte ni förstår hur mycket han egentligen betydde för mig, jag kan säga er att han betydde allt. Det gör så ont inom mig, jag längtar efter honom, jag vill krama honom, pussa honom men jag kan inte. Han är någon annanstans. Nånstans där han slipper smärta och där han får springa omkring och leka med alla sina kompisar. Även om jag inte ser honom så vet jag att han finns här, inom mig. För i mitt hjärta kommer han stanna förevigt, i mitt hjärta har han en stor plats.
Tack för alla dessa år jag fick med dig, tack för alla upplevelser, erfarenheter och tack för den kärlek du gav mig. Vila i frid min älskade ängel.
Kommentarer
Postat av: LassE
Det var tamefan det finast jag läst på länge. Jag blev tårögd. Hela berättelsen är en kärlekshistoria. Från uttråkad ridskolehäst till en lycklig häst som fick all kärlek han önskade sig, han hade det bäst hos dig Anna.
Ni kommer alltid finnas för varandra
Postat av: Sofie
Åh så fint skrivet Anna!! Så tragiskt men ändå så fint :( Det är sjukt hur bra vän en häst kan vara, fantastiska djur, och vissa mer speciella än andra!
Postat av: Sara
åh det är så vackert skrivet ♥ kan läsa detta inlägg om och om igen!
fina picasso!
Trackback
