ligger fortfarande kvar i sängen. Har ingen lust alls att kliva upp. Jag vill spela fotboll, jag vill kunna slippa alla skador som jag alltid åker på som gör att jag inte kan göra det jag älskar mest av allt. Det som gör mig lyckligast. Det är jobbigare än många tror, min fot blev bra. Den som gjorde att jag inte kunde lira på drygt en månad och nu är det min lilltå, den som alltid varit konstig och gjort ont men jag har ändå kunnat härda. Men nu går det inte längre att ta på mig vanliga skor är smärta. Åh, snälla gud jag ber dig, låt mig få göra det jag älskar nu.

efter 60 intervaller, sprungit runt med poahästarna, lekt med Cornelia, solat, busat med min pojke så sitter jag nu här, helt ensammen i mitt rum och tar det alldeles för lugnt. Jobb ikväll 22:00-04:00, tur att jag ställt om dygnet skulle annars aldrig fixat det. Pusss

idag insåg jag verkligen hur mycket man egentligen tar förgivet. Man tar förgivet att allt alltid ska vara bra, att det alltid ska vara såhär, att alla ska vara friska och finnas där. Men en dag kanske det inte är så längre, det är då man vaknar upp och inser hur mycket man egentligen har men man tar det förgivet..

jag har sommarlov nu, fattar det inte!! Förhoppningsvis så kommer jag ha mer tid för bloggen då. Jag sitter alldeles för lite vid datorn nu för tiden därför jag är lite off, hehe xD Nu ropa pappii så måste kila, vi hörsss