jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag saknar dig. Du var helt underbar. Du ville verkligen allas bästa, varenda dag hann du ringa mist 5 gånger och höra hur de var med oss, vi tyckte ofta de var jobbigt. Men de hör ju till. Men idag så hoppas jag varje gång de ringer att de är du, att de är du som säger, hej min älskade prinsessa, ja jag minns de så väl. Tårarna faller nedför min kind när jag tänker tillbaka på dom stunder du satt brevid mig pussade mig på pannan och sa hur underbar jag var. När du och jag skulle hämta Busan var nog de minne jag aldrig kommer glömma, vi körde runt, runt och runt på en gata och vi frågade massor av männsikor om vägen, när vi körde därifrån så hade båda glömt det, oj vad vi skrattade. Jag var verkligen mormors lilla flicka. Du köpte saker åt mig, allt från smycken till kläder. Du levde ett svårt liv, sjukdomar och allt. Du hade de tufft, men du fanns alltid där, du gav mig ditt stöd, din kärlek, din tid och din trygghet.
Jag kan inte fatta att du är borta även om de var ungefär 3 årsen du lämnade ditt skal. Men du har inte lämnat mig mormor, du finns fortfarande inom mig, i mina tankar, i mitt hjärta. Du följer varje steg jag tar. Du ser mina framgångar och även mina motgångar. Som männsika eller ängel så har du gett mig så mycket som jag kan spara och bevara. Hoppas du har ett bättre liv där du är nu, att du får slippa alla sjukdomar och kampen om livet.
Jag kommer alltid att älska dig, mormor. Vila i frid älskade du.